Til I find somebody new

I can´t take my mind of you
Nor my eyes

Å det är så sant som det är sagt. Eller sjunget.
Försöker stå emot. Låtsas som ja tycker det är töntigt. Mesigt. Lite konstigt också kanske. Men egentligen gör jag det för att jag inte klarar av att inte göra det.
Svag.
Jag vet att det inte är bra för mig. Verkligen. Jag vet det. Men det fungerar ändå inte. Jag borde inte hålla på som jag gör. Det är inte bra för mig. Inte någon stans.
Men jag jobbar på det. Som med det mesta annat här i världen.

Mamma sa september, men det var ju ändå ett tag sen det var. Sen september tog slut.
Visst, det fanns en tid där när jag försökte. Och det gick nästan. Tror jag.
Men sen kunde jag inte fly längre. Verkligheten kom liksom ikapp på något sätt.
Det öppnades igen, det där såret. Och det läker aldrig. För varje annan motgång så spricker det upp och gör saker tusen gånger värre. Tusen miljoner gånger värre.

Så nu ligger jag här. Ensam. Och väntar på att det ska bli september igen. Det kan ta ett tag.