i mitt huvud

det är fruktanvärt underbart att jag har dom bästa vännerna som man kan tänkas ha.
dansa, dansa, dansa!

återigen är Jude en av de snyggaste. de där blå ögonen måste vara något av det vackraste som finns på denna jord!
middag, film, margaritas och spill i soffan. och på toppen av detta berg av kärlek blev det en tripp till Smålands. det är verkligen ett liv som tåls att levas.

grejen är bara det att trots att jag verkligen, verkligen vill!
verkligen!
så kändes det idag (och igår, och i förrgår) som att jag jämför. och helt plötsligt står jag där. ensam.
inte för att det inte finns chanser eller tillfällen.
utan för att jag på något sätt, av en eller annan anledning, helt plötsligt inte känner för det.
inte för dom.
det duger inte på långa vägar.

fastän jag vet (antar?) att det är orimligt, så känns det ändå så.
där står jag och mäter och jämför. som om det är måttet. han. som om det är så lågt jag går.
aldrig någonsin under!
men om det inte finns då? någon över menar jag.
med tanke på hur mycket jag har blåst upp det så krävs det ganska mycket för att bräcka det.

min idealbild förstör min verklighet. (som om det skulle vara något nytt)
för inte är det något annat än fantasieer!?!
inte är han så bra som jag låtsas om!
jag har förstorar och övertolkat. jag vet det!

men ändå!

iaf så ligger jag här nu. ensam. och har enbart mig själv att skylla.