but why?!?

jag funderar skarpt på vad som är mitt problem.
jag klarar inte av det.
när blev jag såhär?

föll jag redan innan jag ens visste vad det var att vara vi?
hur tar jag mig upp nu?

mitt behov av närhet är fan sjukligt.
handlar det bara om bekräftelse?
när kommer jag lära mig att bara vara med mig?
jag tror att jag är nöjd och bra. jag vet det.
men egentligen, eller kanske istället låtsas jag. och springer.

är det så jävla dåligt att vara själv?
jag tycker inte det. men jag känner det.
det är som att saker fattas. massa saker. som inte går att placera eller peka ut. som borde placeras i mig.
men det är bara tomt och ihåligt. det saknas.

och varje gång blir det bara värre.
som att bli dissad gång på gång. bara för att jag bygger upp och förväntar mig.
vem tror jag att jag är egentligen?
klart att det inte skulle bli något ändå.


älska mig!




och inte ett ljud hörs