den sista helgen

ojdå...
mycket skoj
å lite jobbigt
men vafan, ja kan inte... äh... just d!

ja har träffat alla som ja borde ha träffat+några till.
å ja älskar, älskar den här stan!
full, dansant å allmänt lycklig!
jag har en fetingbula i bakhuvudet å blåmärken på hela kroppen! men d e sånt som händer.

d e skönt att man bara kan stänga av så, höll på å bli knäpp när ja va hemma. d e lixom lättare här. han blir inte så påtaglig. ja tänker inte på honom. ja saknar honom. ska bli jobbigt att komma hem. ja vill stanna här. inte just här kanske, men ändå. folk tycker om mig här. dom blir glada av att se mig. dom vill va me mig. där borta e ja helt ensam.
ja fattar inte hur ja kan va så rädd för den. ensamheten. d e så mörkt. tomt. tjock. ful. äcklig. ja vill va där ja inte känner så. där ja duger. å d funkar. i k-town e d bara sara.
men d e bara en vecka kvar. 4 dagar kvar. sen e d 3 veckor till. 10 dagar. å sen 5 veckor. sen Lund!

å ja ska inte hålla på så. ja vet att ja inte borde. å sen nu när ja tänkte på d igår så tror ja att ja fattar va ja håller på me, eller ja vet inte... ja e så självisk! men man kanske måste va d. eller?! ja kanske bara e elak? har nån form av separationsångest. om man nu kan ha d så här långt efteråt. å ja måste verkligen sluta skicka dom där smsen. herregud! människan måste tro att ja e galen. om nån skickade sånna meddelanden till mig skulle ja oxå tro d. inget mer nu!



har inget internet hemma. så d kan ta ett tag.