vuxenhet

det är helt sjukt.
ett litet pirr av åldersnoja och panik växer sakta men säkert långt inne i min maggrop.
när ska jag gifta mig och skaffa barn?
ska jag ens gifta mig och skaffa barn?

kommer fan få sitta vid barnbordet. så jag känner mig bekväm och hemma.
förra fredagens gåsamiddag var likadan,
barn, barn, barn!

kan folk bara sakta ner och lugna sig lite.
det är ju inte direkt så att vi inte kommer att ha tid att leva vuxenliv ändå.

eller är det helt enkelt så att de är helt tillfreds med sina liv. att de har åstakommit allt de som de någonsin ville. att de är nöjda och klara.
stadga sig.
rota sig.

inte för att jag tror att livet är slut för att man får barn.
men vissa delar av det.
jag är nog helt enkelt inte redo för det där än.