förhållande

där dog den här dagen.
jag har tänkt att jag skulle vara först. eller har jag det?

det känns ändå inte som jag trodde att det skulle kännas.
alla de gånger jag bävat inför denna dagen. och så blev det såhär.
senaste mötet hjälpte nog.

som att det inte spelar så stor roll.
mer som någon slags lättnad.
kanske är det läkt nu. det där evinnerliga såret.
som alltid spricker och börjar blöda igen.
kanske kommer det inte gå upp igen.
är det över nu?


fast vad gör jag nu?
är jag än mer ensam?
eller kanske mindre?

undrar hur det känns.
och hur det är att säga det.