kanske är det jag.
såhär innan.
inte binda in och sitta fast.
ändå är det lång tid kvar.
jag vågar nog inte se vad som skulle hända.
det är inte på riktigt.
inte än.
ödmjukhet och förståelse kanske inte är de främsta egenskaperna.
kommer ändå finnas tusentals kvar här.
så aldrig någonsin blir det ensamt.
det kan vara det bästa.
tillsammans är man mindre ensam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag tycker också det är läskigt att de åker, men ur såna här situationer brukar oftast födas nya äventyr. PUSS PUSS
Skicka en kommentar