radio

sådär ja.
klart.

man kan lyssna på hallå p3 från idag om man vill.
det kan vara bra. och smart. Liv är tuff.
jag med!

tisdagstårar

två avsnitt av greys anatomi. det är sjukt vad man gråter av den serien!
tur att vi var två.

nu är han framme också. det är skönt. så jag kan sova lugnt.
önskar bara jag kunde varit med.
då hade jag känt mig lugnare.

svart får

jag vill med åka.
men jag har visst ett jobb att sköta.

det är så läskigt när det blir på riktigt.
och nu ska man behöva bli orolig för ännu fler.
på riktigt.

tröttdagar

idag har jag inte gjort så mycket.

sett Leila K musikdokumentär med Lisa, Anne, Mia och Ylva.
det var dagens höjdpunkt kan man verkligen säga.
innan det var det iof Glee som gällde. en riktigt fin serie.
tack för tipset Tove.

städ

det var ju det också. anordnar man en fest så måste man städa efter sig. så det gjorde vi jag och Alex.
många timmar tog det.
soporna slängde vi lite här och där.
tog mig en tur till ett replokalshögkvarter också i Malmös utkanter.
att bära ett trumset alldeles allena uppför en massa trappor är ingen som jag rekomenderar.
men det gick vägen det också!

massa pemgar fick vi in i alla fall.

22-25 juli 2010.
det är då det händer!

festivalen

då var datumet utlyst.
fint blev det.
lite meck och tjorv med saker som inte var fixade men som skulle ha blivit det...
men vi överlevde och till slut kom vi hem.
nu är det sannerligen sovdags!

nytt

ny färg och frilla.
inte så omvälvande men ändå nytt.
det kan man behöva när det är så grått och regnigt där utanför.
jag gillar det inte.

nu ska jag sova.
det blir sena nätter när folk håller på och fyller år.

kallt

expen är så kall så det är svårt att få fingrarna att röra sig över skrivbordet på ett tillfredsställande och önskvärt sätt.
stelt.

men nu går jag hem.

ensamt

det blir så dumt.
och ensamt.

som att jag skäms.
skulle det vara något fel?

jag vill inte det här.
inte alls.
lever med någon form av tilltro och hopp om fantastiska, omvälvande händelser som skulle skaka om hela min värld. saker som skulle göra att jag började skratta och gråta och explodera och skrika.
men det vore kanske bäst att sluta hoppas.

stolthet och fördom

jag vet inte riktigt hur det fungerar med sådant här.
uppenbarligen.

det är så många saker jag inte förstår mig på.
men jag orkar inte lösa det nu.
kanske i morgon.

men det är inte min tur.


eller också är jag bara paranoid.